VirtualBox

En virtualmaskin är ett program som simulerar en dator så att du kan köra ett annat operativsystem innanför det verkliga operativsystemet. T ex kan du installera Windows i en virtualmaskin på en linuxdator -- och tvärtom. Fördelen är att du inte behöver installera det nya operativsystemet på själva datorn och riskera att rådda till ditt egentliga operativsystem. Det är även lätt att ta bort en virtuell maskin när den tjänat sitt syfte. Nackdelen att köra en virtuell maskin är att man har två operativsystem som kräver minnes- och CPU-resurser. Man skall med andra ord ha en bra dator om man vill ha Windows som virtualmaskin på en Windows-dator.

Det finns flera olika program som kan skapa virtualmaskiner. Det program , jag tänker behandla här heter VirtualBox och har den fördelen att det finns en öppen version av programmet. VirtualBox hittas på http://www.virtualbox.org. VirtualBox är inte svårare att installera än vilket annat som helst Windows-program. För Linux brukar det finnas färdigt i repositorierna att ladda ner och installera med pakethanteren. När programmet är installerat väljer man att skapa en ny virtualmaskin och hur stor plats maskinen får ta på hårdskivan. Den "hårdskiva" som virtualmaskinen ser är en enda stor fil, vars storlek du bestämmer själv. För de flesta varianter av Linux behövs väl ungefär 4 GB minimi. Du får även välja hur mycket av arbetsminnet och grafikminnet som virtualmaskinen maximalt får använda. Det är ingen god idé att sätta någon av dem till 100 %. Speciellt Windows kan få problem om minnet tar slut.

När du startar din nya virtualmaskin kommer den att fråga efter installationsmedia. Sådana kan fås för alla Linuxdistributioner. Pröva t ex http://www.ubuntu.com. De kommer i s k iso-form. Dessa filer är en s k avbild som kan skrivas på en CD- eller DVD-skiva. För installation med VirtualBox krävs inte att man bränner avbilderna på skiva utan när VirtualBox frågar efter installationsmedia väljer man bara den iso-fil man vill installera ifrån. Med t ex Ubuntu kan du sedan välja att köra systemet "live", dvs hela operativsystemet laddas till arbetsminnet och ingen hårdskiva rörs. Inte ens den virtuella hårdskivan. Vill du installera systemet permanent som en VM väljer du det alternativet. Går något fel är det bara att ta bort VM och pröva på nytt. Ditt riktiga OS rörs ej.

Virtualmaskiner är alltså ett mycket trevligt sätt att pröva nya operativsystem och se hur de beter sig när man installerar dem utan att vara rädd för att något förstårs på datorn. Vad som troligen inte fungerar i en virtualmaskin är 3D-grafik och extern hårdvara som skrivare och dyligt. internet borde dock fungera.

Några öppna program jag kan rekommendera

Som tidigare nämnt, är floran av öppna program rätt så stor. Det finns tusentals av dem och kvaliteten varierar rätt mycket. Därför vill jag ge några exempel på öppna program av hög kvalitet som är nyttiga för det dagliga livet. Programmen borde finnas för Linux, Windows och Mac.

På http://www.mozilla.org hittar man webbläsaren Mozilla Firefox och e-postklienten Mozilla Thunderbird. Firefox är det som finns kvar av Netscape -- den webbläsare som dominerade i mitten av 90-talet. Netscape blev helt utkonkurrerad av Internet Explorer pga Microsofts genidrag att göra IE gratis. Netscapes motdrag var att gå steget längre och ge ut hela källkoden under det nya namnet Mozilla. Mozilla Firefox är sedan ett lättare och smidigare variant av Mozilla (Varken Mozilla eller Netscape utvecklas längre). Mozilla Firefox är en av de första riktigt framgångsrika öppna programmen. Inte minst pga av sin goda säkerhet och goda användarvänlighet. Firefox har idag ungefär 25 % av marknaden enligt http://www.w3counter.com/globalstats.php. I sammanhanget vill jag gärna rekommendera det fina plugin-programmet Flashblock (https://addons.mozilla.org/en-US/firefox/addon/433), som hindrar att alla flash-komponenter på en webb-sida körs automatiskt och därmed gör webbsurfing betydligt smidigare.

En annat tipps angående Firefox är att den kan fungera som en RSS-läsare. Webbsidor med RSS-funktion, har de fördelen att man kan prenumera på dem via en RSS-läsare, som berättar när något nytt har publicerats på ifrågavarande sida. Denna blogg har en RSS-funktion, som indikeras genom en liten gul symbol med vågor. Placeringen varierar med vilken webbläsare du använder. Den kan t ex vara i andressfältet, eller på balken längs ned. Genom att klicka på den kan man välja hur man vill prenumera på RSS-matningen. I Firefox kan man använda de s k aktiva bokmärkena. Själv använder jag internet-tjänsten Google Reader.

Mozilla Thunderbird är en avancerad, men ändå användarvänlig e-postklient. Den stöder IMAP och POP3, har ett mycket effektivt skärp-postfilter och stöder dessutom kryptering och signering av brev via en plugin.

Jag använder själv väldigt lite office-program, men många andra har använding för sådan. Det mest avancerade öppna office-sviten torde vara OpenOffice.org (http://www.openoffice.org). Sviten innehåller de vanliga delarna av en odffice-svit som ordbehandlare, tabellprogram, ritprogram, presentationsprogram m m. OpenOffice.org förstår OpenDocument format och i viss mån även MS Office format. Själv använder jag OO för att läsa MS Office filer när någon kommer på idén att skicka mig sådana. Vill man ha garanti på att mottagaren enkelt kan läsa dokument man skickar digitalt bör man konvertera dem till PDF-format, vilket OO också klarar.

Vill man ha ett avancerat ritprogram kan GIMP från http//:www.gimp.org rekommenderas. Det lär inte vara lika avancerat som Photoshop, men det torde vara avancerat nog för det mesta en amatör kan tänkas företa sig när han vill rita, redigera foton eller konvertera format på bilder. Vill man ha ett enkelt program att redigera foton, kan jag rekommendera Googles Picasa (som inte är öppet, men nog gratis). Det är enkelt nog att använda för att man faktiskt skall orka redigera sina foton. GIMP har dock mera funktioner.

Hur hittar man öppna program?

När man väl har insett fördelarna med öppna program, inställer sig frågan var man får tag på dem och rätt ofta vad de överhuvud taget heter.

I Linux är det rätt enkelt. Det är bara att gå till pakethanteraren och välja ett program från listan. Helt problemfritt är det dock inte där heller. Oftast finns det fler att välja på och att börja prova alla kanske inte alltid är det mest effektiva sättet.

Det bästa sättet, enligt min erfarenhet, att hitta öppna program (för alla plattformar) är genom Wikipedia (http://en.wikipedia.org). Wikipedia finns på svenska också, men den engelska versionen tenderar att vara mer uppdaterad. En bra sida att börja leta efter öppna program på är sidan

http://en.wikipedia.org/wiki/List_of_open_source_software_packages.

Om man söker en öppen motsvarighet till ett stängt program är det enklaste sättet att söka på Wikipedia på det stängda programmet. I artikeln finns sedan oftast en avdelning "See also", var man blir hänvisad till alternativa program. Sök t ex på "MS Publisher". Under "See also" hittar man länken till artikeln "List of desktop publishing software". När man går till den hittar man bl a en avdelning Free/open source med en länk till det öppna programmet Scribus.

Problemet är för det mesta inte att det inte skulle finnas öppna program som motsvarar ungefär det man vill ha utan det finns väldigt många och man vet inte vilket av dem som är det bästa för ens behov. Väldigt ofta kan man hitta artiklar på Wikipedia som jämför olika program av samma typ, vilka är guld värda i sammanhanget. Ett annat tips är att se på versionsnumret. Är det under noll, betyder det att programmet inte anses helt färdig ännu. Det kan nog vara stabilt och funktionsdugligt, men saknar ännu många önskvärda funktioner. Program med högre versionsnummer är alltså troligen bättre än de med lägre nummer. Också kan det löna sig att se på när senaste versionen kom ut. Var det väldigt länge sedan en ny version kom ut, är det troligt att utvecklingen av programmet har stannat och sådana program är det bäst att undvika -- man vill inte vara beroende av ett program som alla andra har övergett.