Introduktion till kommandotolken i Linux

Alltid emellanåt får man höra att någon inte vill använda Linux av anledningen att denna är rädd för kommandotolken, dvs att styra operativsystemet och programmen via textkommandon. Jag vill göra det helt klart från början att man kan vara en mycket nöjd Linuxanvändare utan att någonsin behöva skriva ett enda kommando. Alla inställningar för de stora Linux-distributionerna och alla väsentliga program kan styras genom grafiska gränssnitt, liksom t ex Windows-användarna är vana med. Dock kan det ge ett mervärde i Linux att kunna de enklaste kommandona. Det kan också nämnas att mycket av vad som nämns här, apropå kommandon m m, även gäller för UNIX och Mac OS X.

Att använda sig av textkommandon är framförallt ett mycket överskådligt, logiskt och kompakt sätt att utföra en uppgift. När man i en grafisk miljö vill beskriva hur en sak skall utföras måste man ofta avbilda olika fönster med tillhörande textförklaringar och inringningar av de rätta knapparna osv. Det hel blir betydligt kortare och klarare om man bara kan säga att "kör dessa kommandon i denna ordning". Du behöver oftast inte veta vad kommandona gör i detalj. Du behöver bara kopiera över dem till kommandotolken – eller terminalfönstret, som den kallas i Linux -- och köra dem.

En annan situation där det är till nytta att använda sig av kommandotolken är när man tar fjärrkontakt till en Linuxdator via Internet. Oftast via SSH-programmet, som oftast är färdigtinstallerat i Linux. Grafik förbrukar mycket bredbandsresurser, så att bara använda sig av kommandoraden är betydligt smidigare. Använder man sig av programmet PuTTY från sin smarttelefon när man tar SSH-kontakt till sin dator, har man (förmodligen) inte ens tillgång till någon grafik, utan är enbart hänvisad till kommandotolken.

Slutligen kan det ibland vara mer överskådligt att utföra en operation via kommandon, eftersom man kan få ut mer information om vad som görs. Antag att du vill överföra 20 GB data från ett ställe till ett annat. Gör du det i filhanteraren ser du oftast bara en blå balk och en dator som blir långsammare i 10 min. Gör du det i kommandotolken kan du få den att berätta exakt vilken fil den just då överför och om överföringen av någon enskild fil misslyckas, framkommer även det som error-meddelanden. Du får helt enkelt mer kontroll över det du gör.

När du öppnar terminalfönstret är promten det första du ser. På min dator ser den för närvarande ut så här:

visitor@linux-85ak:~>

Efter ">" (eller alternativt "$" eller "#") skriver man in de kommandon man vill köra. "visitor" är mitt användarnamn och "linux-85ak" är namnet på datorn (Man kan välja det själv). Har datorn nätkontakt kan datornamnet ändras till IP-adressen. Promten kan dock även vara annorlunda uppbyggd. Man kan nämligen själv välja hur promten skall se ut. Exemplet ovan är dock standard.

Härnäst kan det vara skäl att nämna hur filsystemet är uppbyggt i Linux. Varje användare har en egen hemmapp som namnges efter inloggningsnamnet. Min hemmapp heter alltså "visitor" med den fulla adressen "/home/visitor", där "home" är den mapp där alla hemmappar är samlade. Alla filadresser börjar med "/" och är sig själv en mapp – root-mappen.

visitor@linux-85ak:~> pwd
/home/visitor

"pwd" skriver ut mappen man är i för tillfället (Print Working Directory). Filsystemet har alltså en trädstruktur med root-mappen underst (eller överst, som man hellre säger). En annan mapp som kan vara bra att känna till är mappen "/media", där alla externa media som CD-skivor, Minnesstickor och dylikt syns vid användning.

För att se vad en mapp innehåller använder man kommandot "ls" (list), med eventuella optioner, som kommer som bokstäver efter ett (eller ibland två) minustecken.

visitor@linux-85ak:~> ls
bin Desktop Documents public_html

visitor@linux-85ak:~> ls -l
totalt 32
drwxr-xr-x 2 visitor users 4096 25 jun 11.16 bin
drwxr-xr-x 2 visitor users 4096 25 jun 11.17 Desktop
drwxr-xr-x 2 visitor users 4096 29 jun 15.22 Documents
drwxr-xr-x 2 visitor users 4096 25 jun 11.16 public_html

visitor@linux-85ak:~> ls -a
. .dmrc .ICEauthority .qt .. Documents .inputrc .recently-used .adobe .dvipsrc .kde .skel .bash_history .emacs .kde4 .wapi .bashrc .fontconfig .local .xauthLmpDlI .beagle .fonts .macromedia .Xauthority bin .gconf .mozilla .xim.template .config .gconfd .ooo-2.0 .xine .dbus .gnome2 .profile .xinitrc.template Desktop .gnome2_private public_html .xsession-errors

visitor@linux-85ak:~> ls -la
totalt 228
drwxr-xr-x 26 visitor users 4096 10 aug 15.41 .
drwxr-xr-x 5 root root 4096 25 jun 11.16 ..
drwx------ 3 visitor users 4096 29 jun 15.23 .adobe
-rw------- 1 visitor users 75 10 aug 15.34 .bash_history -rw-r--r-- 1 visitor users 1177 25 jun 11.16 .bashrc drwx------ 7 visitor users 4096 29 jun 15.08 .beagle
drwx------ 3 visitor users 4096 25 jun 11.17 .kde
drwx------ 4 visitor users 4096 25 jun 11.17 .kde4
drwxr-xr-x 2 visitor users 4096 25 jun 11.16 public_html

...

"ls" listar alltså alla filer och kataloger i den aktiva katalogen. Optionen "-l" ger en detaljerad lista och "ls -a" listar de s k osynliga filerna, dvs alla filer och kataloger som börjar med en punkt. Dessa är oftast konfigureringsfiler för olika program. Thunderbird sparar t ex alla brev i en undermapp till mappen .thunderbird i hemmappen. Man kan även själv skapa "osynliga mappar genom att sätta en punkt som första tecken i namnet.

I den detaljerade listan ("ls -l") kommer informationen om varje fil och katalog i följande form:

drwxr-xr-x 2 visitor users 4096 29 jun 15.22 Documents

"d" i början betyder att det är frågan om en katalog (directory). "rwxr-xr-x" anger vilka rättigheter användarna har för katalogen. Det finns tre olika rättigheter: läs- ("r"), skriv- ("w") och körrättigheter ("x"). I exemplet ovan betyder de första "rwx" att användaren, visitor, har alla tre rättigheter till katalogen Documents (En katalog behöver körrättigheter för att man skall kunna öppna den). De följande tre tecknen "r-x" syftar på gruppen som filen tillhör, users. Vanligtvis finns bara grupperna users och root. Mans skapa egna om det finns många användare på systemet att hålla reda på. Gruppen users har i exemplet läs- och körrättigheter, men saknar skrivrättigheter till katalogen Documents. De sista tre tecknen "r-x" syftar på alla övriga; de som inte hör till gruppen users. Följande kolumn efter rättigheterna anger hur många filer katalogen innehåller. Sedan kommer användarens namn, gruppens namn, storleken på katalogen i bytes, datum och tid när katalogen senast ändrats och till slut filens namn. Det hela ser lika ut för en fil, men börjar med ett "-" istället för "d".

Förflyttning mellan mappar sker med kommandot "cd" (Change Directory). Vill jag gå till en speciell mapp (Documents) i den mapp jag är skriver jag

visitor@linux-85ak:~> cd Documents/
visitor@linux-85ak:~/Documents>

Eller för att gå till en mapp var som helst i trädet (mappen Desktop):

visitor@linux-85ak:~/Documents> cd /home/vjansson/Desktop/ visitor@linux-85ak:/home/vjansson/Desktop>

Vill jag gå till min hemmapp skriver jag bara "cd". Alternativt "cd ~", där "~" är en symbol för min hemmapp. Om jag vill till en mapp i min hemmapp går det lika bra att skriva

visitor@linux-85ak:/home/vjansson/Desktop> cd ~/Documents/ visitor@linux-85ak:~/Documents>

som

visitor@linux-85ak:~/Desktop> cd /home/vjansson/Documets/

"/" på slutet är inte obligatoriskt. Ett tips är även att tabulatorn kan användas till att automatiskt avsluta ett fil-/katalognamn i den katalog man är, så att man inte behöver skriva in hela namnet. Pil upp ger även tillbaka de senaste kommandona man gett.

Den mapp jag befinner mig just nu i betecknas med en punkt: ".". Kommandot "cd ." gör alltså ingenting. Vill jag gå till föräldramappen har även denna en generisk beteckning med två punkter, "..". Kommandot "cd .." (observera mellanrummet!) går alltså en nivå uppåt i filstrukturen. Kommandot "cd /" tar en naturligtvis till rootmappen.

Vill man veta mer om kommandot kan man läsa manualsidorna om det genom att skriva (för ls)

visitor@linux-85ak:~/Documents> man ls

Man kommer tillbaka till promten genom att skriva "q".

Nyttiga kommandon att känna till är även:

cp - kopiera

mv - flytta eller byt namn

rm - ta bort

rmdir - ta bort en katalog

mkdir - skapa katalog

chmod - ändra rättigheterna för en fil eller katalog

firefox - startar Mozilla Firefox om grafik kan visas. Andra program kan vanligtvis startas på liknande vis från kommandoraden.

sudo - kör ett kommando med administratörsrättigheter (kräver skilt lösenord).

Många av dess kan kombineras med optioner som "-r", recursive, "-v", verbose, "-i" interactive, "-f" force. Se manualsidorna för respektive kommando för närmare information. Det kan vara skäl att varna för kommandot "rm", remove. Det finns inget sätt att ta tillbaka en fil efter att man använt det kommandot. Oftast finns det en trash-katalog som i Windows och Mac, men den används bara de grafiska filhanterarna och inte av "rm".

Slutligen kan det vara skäl att visa hur SSH används från kommandotolken, eftersomd det är så användbart i sammanhanget. Vill du ta kontakt till en annan Linux- (eller Unix-) dator där du har användarkonto, måste du veta denna dators IP-adress eller domännamn. Du ringer upp med

ssh -X visitor@serverdator.exempel.fi

Där optionen "-X" ger dig möjlighet att starta grafiska program (De öppnar i egna fönster). "visitor" är mitt inloggningsnamn och serverdator.exmpel.fi är värddatorns IP-adress. Kan vara en IP-nummer lika väl. Vill du ta kontakt med SSH från en Windows-dator kan du t ex använda programmet PuTTY för Windows.

När man får problem lönar det sig att söka med Google och svaret kan ibland vara i kommandoform. En del specialprogram kräver också installation från kommandotolken och har då oftast i README-filen instruktioner för vilka kommandon man skall köra och i vilken ordning. Det fina är att man som användare oftast inte behöver veta vad exakt vad kommandona gör -- man bara följer instruktionerna. Men för att det skall vara någon idé att alls öppna kommando-terminalen måste man kunna baskommandona ovan. De är som synes inte så många och de är rätt lätta att komma ihåg.

Bildkälla: http://168hours.files.wordpress.com/2008/08/lincommands.png

Pretty Good Privacy

Nyligen röstade Sveriges riksdag igenom den s k FRA-lagen, som ger Försvarets RadioAnstalt, FRA, möjlighet att skanna igenom all internettrafik som går över Sveriges gränser. Detta för att leta efter s k terrorister och andra yttre hot mot landet (och förmodligen för att spionera på Ryssland). Detta är ett beslut som i hög grad även påverkar Sveriges grannländer. T ex går ca 80 % av Finlands internettrafik via Sverige. Lagen må kallas dålig eller bra -- jag tänker inte gå in på den diskussionen -- men lagen har i alla fall fått folk att inse att allt de gör på Internet kan kontrolleras av utomstående. För det är absolut inte bara svenska staten som är intresserad av vad som kommuniceras över Internet. Tänk bara på vad Google måste veta om folks sökvanor och vad de skriver i sin Gmail.

Att skicka ett brev via e-post är i allmänhet lika privat som att skicka ett vykort via vanliga posten. Förhoppningsvis är förbindelserna mellan dig och din internetleverantör, förbindelsen mellan mottagaren och dess leverantör och förbindelsen mellan leverantörerna krypterad (SSL eller TSL). Om inte är det som en olåst postlåda där även grannarna kan se vad du skrivit på vykortet. Man kan även räkna med att de digitala grannarna har dresserat en digital hund som går med fem minuters mellanrum och tittar efter om du har skickat något. Har du skrivit något om "password" eller "bank" blir dina brev säkert noggrant lästa. Men har du säker krypterad förbindelse, slipper du som sagt de nyfikna grannarna. Fortfarande är det dock inget som hindrar internetleverantören -- eller t ex Google om du använder Gmail -- att läsa dina brev. Eller FRA, om e-post-servern råkar finnas i Sverige. För att vara riktigts säker på att bara mottagaren kan läsa ditt brev måste du kryptera själva brevet -- och det vill du i alla fall om du skickar lösenord, bankuppgifter eller andra känsliga uppgifter. Lyckligtvis finns det enkla hjälpmedel för att kryptera dina elektroniska brev.

År 1977 publicerade Ron Rivest, Adi Shamir and Leon Adleman en matematisk algoritm för kryptering. Metoden blev att heta RSA efter herrarnas efternamn. En brittisk matematiker vid namn Clifford Cocks hade beskrivit en liknande algoritm fyra år tidigare, men i brist på datorer av nödvändig kapacitet förblev hans algoritm mest betraktad som en kuriositet som först uppmärksammades ordentligt 1997, när RSA redan var välkänt. RSA fick heller inget allmänt genombrott förrän Philip Zimmermann 1991 tillämpade algoritmen i ett litet datorprogram som han kallade PGP -- Pretty Good Privacy. Programmet blev publicerat på internet med källkod och allt, varpå Zimmerman blev enligt dåvarande amerikansk rättpraxis anklagad för olaglig vapenexport. Krypteringssystem räknades som vapen då. Zimmer man klarade sig med nöd och näppe undan, då rättsprocessen lades ned efter några år. Problemet med exportförbudet för krypteringssystem löste Zimmermann genom att helt enkelt publicera koden i en bok som sedan kunde exporteras med stöd av tryckfrihetslagen. I Europa och annorstädes skannades koden sen in i digital form igenom och programmet kunde återskapas. I dag har tolkningen av de amerikanska vapenexportlagarna mildrats, så att PGP i stort sätt fritt kan distribueras över t ex internet. PGP blev en stor framgång och snart förstärkte man PGP genom att skapa en öppen standard, openPGP, som kan användas av många olika program -- både öppna och kommersiella.

openPGP och Thunderbird

Det fina är nu att många e-postprogram kan använda sig av openPGP-krypteringen. Thunderbird klarar detta genom att man installerar GnuPG från dess hemsida (du hittar en version för Windows under "Binarys"). GnuPG fungerar helt och hållet i bakgrunden och man behöver egentligen aldrig bry sig om det mer efter att man installerat det. Efter att GnuPG är installerat öppnar man Thunderbird och väljer Tillägg från Vertyg-menyn (eller gå med webbläsaren till https://addons.mozilla.org/en-US/thunderbird/addon/71) . Välj hämta tillägg och sök efter tillägget Enigmail och installera det enligt instruktionerna. När Enigmail är installerat kommer det en ny meny i Thunderbird med namnet openPGP.

I korthet fungerar RSA och openPGP-krypteringen så att du har två par av nycklar: en privat och en publik. Den publika nyckeln kan du dela ut åt vem som helst, medan den privata är hemlig. Om Ada vill skicka ett krypterat brev till Bertil, måste Ada kryptera brevet med Bertils publika nyckel. När Bertil får brevet kan han dekryptera det med sin privata nyckel. Ada och Bertil måste alltså känna till varandras publika nyckel för att kunna ha en krypterad korrespondens. Enklaste sättet att få sin nyckel allmänt tillgänglig är att publicera den på en nyckelserver -- vilket kan göras gratis. Använd t ex http://pgp.mit.edu/. Enigmail kan själv ladda upp nycklar till valfri server. Nyckelservrarna kopierar sedan ännu nycklarna sinsemellan, så det spelar ingen större roll viken server du använder.

Om Ada vill att Bertil skall vara riktigt säker på att brevet är från henne -- vem som helst kan hitta Bertils publika nyckel på nyckelservarna -- måste hon signera brevet. Det kan man göra även med okrypterade brev och samtidigt garantera att innehållet inte har manipulerats. Signering betyder att Ada bifogar en krypterad kopia av sitt brev; krypterad med hennes egen privata nyckel. Bertil kan sen dekryptera signaturen med Adas publika nyckel och jämföra med den okrypterade texten i brevet.

I praktiken sköts allt med kryptering och signering med en eller två knapptryckningar och användaren behöver bara ibland ge sitt lösenord för att signera eller dekryptera sina brev.

Windows Vista vs Ubuntu (utseendemässigt)

Jag läste om följande Youtube-video på en annan blogg och tyckte den var snygg nog att även nämna här. Den visar de grafiska effekterna i Windows Vista och jämför med de effekter man kan få till Linux-varianten Ubuntu. Effekterna i Ubuntu fås med Compiz Fusion (http://www.compiz-fusion.org/), som kommer som standard i Ubuntu. Dock kan det kräva lite tålamod att få det att fungera eftersom man är beroende av kommersiella grafik-drivrutiner (ATI och NVIDIA, som också kommer med Ubuntu) som inte alltid håller så hög kvalitet. Det finns dock gott med råd på olika forum på internet för att få det att fungera. Har man tur med sin hårdvara fungerar allt från början.

Vad är bra och dåligt med Linux?

Det finns en hel del åsikter om vad som skulle vara bra och dåligt med Linux. En del av dessa kan betraktas som rena myter. Bland vanligt folk är Linux relativt okänt så informationen om vad Linux är bra till går oftast ryktesvägen från person till person. Linux är ju i princip utvecklat av en löst sammansatt folkrörelse med vissa kommersiella inslag som Red Hat, Novell och Canonical. I Finland finns det ännu ingen som gör reklam för någon ny Linuxversion i t ex TV. I detta inlägg tänkte jag rada upp en del av egenskaperna hos Linux; sådant som kunde intressera personer som funderar på att prova att använda Linux varianter som Ubuntu (http://www.ubuntu.com), openSUSE (http://opensuse.org) eller Fedora (http://fedoraproject.org/). Mera information om bl a Linux' bakgrund hittas i tidigare inlägg på denna blogg.

FÖRDELAR

1. Linux har öppen källkod och kommer med hundratals program som täcker de
flesta behov som en vanlig användare kan tänkas ha. Kända program som Mozilla Firefox och OpenOffice finns tillsammans med de allra flesta program tillgängliga för Linux (tusentals) samlade på särskilda servrar som enkelt nås med särskilda (synnerligen enkla) välj-och-installera gränssnitt.

2. Via ssh (Secure Shell) kan en Linux-dator nås från vilken annan dator som helst med en installerad ssh-klient. T ex från mobiltelefonen via programmet PuTTY. Linux är även från början designat för flera användare. Nya användarkonton för t ex tillfälligt bruk är mycket lätta att göra och ta bort.

3. Linux är en av de säkraste operativsystemen som finns i dag. Brandväggen är inbyggd och något man sällan behöver bry sig om. Designen av Linux är även mycket oinbjudande för eventuella datorvirus. Ingenting kan nämligen installeras utan användarens specifika lov och lösenord. Kända virus för Linux lär vara runt 20 till antalet -- alla är i dag oskadliggjorda. Jämför med de över 100 000 för Windows. De flesta Linux-användarna använder inget anti-virusprogram. Det behövs helt enkelt inte. Endast om man har en server kan det vara skäl att ha anti-virusprogram (det finns öppna sådana på servrarna) med tanke på eventuella Windows-användare.

4. Linux utvecklas mycket snabbt. Ny version av Ubuntu kommer t ex ut två gånger i året. Samma snabba takt gäller även för de flesta öppna program. Detta gör att det som var sanning för ett år sedan inte behöver vara det numera. En del människor påstår att Linux är för invecklat för experter och inget för vanliga användare. Det var kanske sant för 10 år sedan, men idag är det nog lättare att börja använda Linux än Windows för den datorovane.

5. Linux-communityn är stor och aktiv. Vill man ha hjälp är det oftast bara att googla. Hittar man inget finns det otaliga forum att fråga på.

6. Linux är mycket anpassningsbart. Kör man versioner som Xubuntu (http://xubuntu.org) eller Puppy Linux (http://www.puppylinux.org) på en gammal dator som Pentium III förvandlas den till rena rasermaskinen. Nackdelen är att bl a grafiken är nedskalad. Puppy Linux kommer med många egna nedskalade program. Damn Small Linux (http://www.damnsmalllinux.org/) är så litet att det kan köras direkt från en USB-nyckel. De första mobiltelefonerna med Linux som operativsystem väntas i höst. Nokias internettablet N810 har redan idag Linux.

7. Linux förstår Windows fil-arkitektur. Om man har både Linux och Windows installerat på en dator kan man från Linux enkelt komma åt filerna man har på Windows.

8. De flesta stora Linux-varianter, liksom de flesta större öppna program, har en gott stöd för en mängd olika språk -- inte minst svenska.

9. Det kan ju ännu nämnas att Linux i princip är gratis om man bara har tillgång till internet och en CD-brännare.

NACKDELAR

1. Linux kommer sällan färdigt installerat på en ny dator. I dagsläget vet jag bara om en modell med färdigtinstallerad Linux för vanliga användare i handeln. Detta betyder att det finns en liten risk att specialkomponenter på speciellt bärbara datorer inte fungerar. T ex vilolägesfunktionen, kortläsare och specialknappar.

2. Som Linuxanvändare har man sällan någon garanti att extern hårdvara som printrar och skanrar fungerar med ens operativsystem. Linux har dock ett väldigt brett stöd för olika hårdvara och personligen har jag sällan blivit besviken. En skanner från Cannon gick bl a inte att använda med Linux. Hewlett-Packard lär dock ha ett gott stöd för sina produkter och erbjuder drivrutiner för Linux. Så även Samsung. Webbkameror, WLAN- och grafikkort får bara bättre och bättre stöd. För mig har de fungerat utan problem senaste
åren, men alltid finns det någon med någon obskyr modell på hårdvara som inte stöds automatiskt av Linux. Det kan löna sig att ta en titt på internet före man gör sina inköp. Med Linux förinstallerad är det garanterat att allt på datorn fungerar med Linux.

3. Linux är långt ifrån standard på datorer för vanliga användare. Detta betyder att det finns få kommerciella program för Linux. T ex finns inte Photoshop för Linux. För användare med tålamod lär det dock gå att få bl a Photoshop att fungera även på Linux med hjälp av Windows-emulatorn Wine (Wine Is Not an Emulator).

VirtualBox

En virtualmaskin är ett program som simulerar en dator så att du kan köra ett annat operativsystem innanför det verkliga operativsystemet. T ex kan du installera Windows i en virtualmaskin på en linuxdator -- och tvärtom. Fördelen är att du inte behöver installera det nya operativsystemet på själva datorn och riskera att rådda till ditt egentliga operativsystem. Det är även lätt att ta bort en virtuell maskin när den tjänat sitt syfte. Nackdelen att köra en virtuell maskin är att man har två operativsystem som kräver minnes- och CPU-resurser. Man skall med andra ord ha en bra dator om man vill ha Windows som virtualmaskin på en Windows-dator.

Det finns flera olika program som kan skapa virtualmaskiner. Det program , jag tänker behandla här heter VirtualBox och har den fördelen att det finns en öppen version av programmet. VirtualBox hittas på http://www.virtualbox.org. VirtualBox är inte svårare att installera än vilket annat som helst Windows-program. För Linux brukar det finnas färdigt i repositorierna att ladda ner och installera med pakethanteren. När programmet är installerat väljer man att skapa en ny virtualmaskin och hur stor plats maskinen får ta på hårdskivan. Den "hårdskiva" som virtualmaskinen ser är en enda stor fil, vars storlek du bestämmer själv. För de flesta varianter av Linux behövs väl ungefär 4 GB minimi. Du får även välja hur mycket av arbetsminnet och grafikminnet som virtualmaskinen maximalt får använda. Det är ingen god idé att sätta någon av dem till 100 %. Speciellt Windows kan få problem om minnet tar slut.

När du startar din nya virtualmaskin kommer den att fråga efter installationsmedia. Sådana kan fås för alla Linuxdistributioner. Pröva t ex http://www.ubuntu.com. De kommer i s k iso-form. Dessa filer är en s k avbild som kan skrivas på en CD- eller DVD-skiva. För installation med VirtualBox krävs inte att man bränner avbilderna på skiva utan när VirtualBox frågar efter installationsmedia väljer man bara den iso-fil man vill installera ifrån. Med t ex Ubuntu kan du sedan välja att köra systemet "live", dvs hela operativsystemet laddas till arbetsminnet och ingen hårdskiva rörs. Inte ens den virtuella hårdskivan. Vill du installera systemet permanent som en VM väljer du det alternativet. Går något fel är det bara att ta bort VM och pröva på nytt. Ditt riktiga OS rörs ej.

Virtualmaskiner är alltså ett mycket trevligt sätt att pröva nya operativsystem och se hur de beter sig när man installerar dem utan att vara rädd för att något förstårs på datorn. Vad som troligen inte fungerar i en virtualmaskin är 3D-grafik och extern hårdvara som skrivare och dyligt. internet borde dock fungera.

Några öppna program jag kan rekommendera

Som tidigare nämnt, är floran av öppna program rätt så stor. Det finns tusentals av dem och kvaliteten varierar rätt mycket. Därför vill jag ge några exempel på öppna program av hög kvalitet som är nyttiga för det dagliga livet. Programmen borde finnas för Linux, Windows och Mac.

På http://www.mozilla.org hittar man webbläsaren Mozilla Firefox och e-postklienten Mozilla Thunderbird. Firefox är det som finns kvar av Netscape -- den webbläsare som dominerade i mitten av 90-talet. Netscape blev helt utkonkurrerad av Internet Explorer pga Microsofts genidrag att göra IE gratis. Netscapes motdrag var att gå steget längre och ge ut hela källkoden under det nya namnet Mozilla. Mozilla Firefox är sedan ett lättare och smidigare variant av Mozilla (Varken Mozilla eller Netscape utvecklas längre). Mozilla Firefox är en av de första riktigt framgångsrika öppna programmen. Inte minst pga av sin goda säkerhet och goda användarvänlighet. Firefox har idag ungefär 25 % av marknaden enligt http://www.w3counter.com/globalstats.php. I sammanhanget vill jag gärna rekommendera det fina plugin-programmet Flashblock (https://addons.mozilla.org/en-US/firefox/addon/433), som hindrar att alla flash-komponenter på en webb-sida körs automatiskt och därmed gör webbsurfing betydligt smidigare.

En annat tipps angående Firefox är att den kan fungera som en RSS-läsare. Webbsidor med RSS-funktion, har de fördelen att man kan prenumera på dem via en RSS-läsare, som berättar när något nytt har publicerats på ifrågavarande sida. Denna blogg har en RSS-funktion, som indikeras genom en liten gul symbol med vågor. Placeringen varierar med vilken webbläsare du använder. Den kan t ex vara i andressfältet, eller på balken längs ned. Genom att klicka på den kan man välja hur man vill prenumera på RSS-matningen. I Firefox kan man använda de s k aktiva bokmärkena. Själv använder jag internet-tjänsten Google Reader.

Mozilla Thunderbird är en avancerad, men ändå användarvänlig e-postklient. Den stöder IMAP och POP3, har ett mycket effektivt skärp-postfilter och stöder dessutom kryptering och signering av brev via en plugin.

Jag använder själv väldigt lite office-program, men många andra har använding för sådan. Det mest avancerade öppna office-sviten torde vara OpenOffice.org (http://www.openoffice.org). Sviten innehåller de vanliga delarna av en odffice-svit som ordbehandlare, tabellprogram, ritprogram, presentationsprogram m m. OpenOffice.org förstår OpenDocument format och i viss mån även MS Office format. Själv använder jag OO för att läsa MS Office filer när någon kommer på idén att skicka mig sådana. Vill man ha garanti på att mottagaren enkelt kan läsa dokument man skickar digitalt bör man konvertera dem till PDF-format, vilket OO också klarar.

Vill man ha ett avancerat ritprogram kan GIMP från http//:www.gimp.org rekommenderas. Det lär inte vara lika avancerat som Photoshop, men det torde vara avancerat nog för det mesta en amatör kan tänkas företa sig när han vill rita, redigera foton eller konvertera format på bilder. Vill man ha ett enkelt program att redigera foton, kan jag rekommendera Googles Picasa (som inte är öppet, men nog gratis). Det är enkelt nog att använda för att man faktiskt skall orka redigera sina foton. GIMP har dock mera funktioner.

Hur hittar man öppna program?

När man väl har insett fördelarna med öppna program, inställer sig frågan var man får tag på dem och rätt ofta vad de överhuvud taget heter.

I Linux är det rätt enkelt. Det är bara att gå till pakethanteraren och välja ett program från listan. Helt problemfritt är det dock inte där heller. Oftast finns det fler att välja på och att börja prova alla kanske inte alltid är det mest effektiva sättet.

Det bästa sättet, enligt min erfarenhet, att hitta öppna program (för alla plattformar) är genom Wikipedia (http://en.wikipedia.org). Wikipedia finns på svenska också, men den engelska versionen tenderar att vara mer uppdaterad. En bra sida att börja leta efter öppna program på är sidan

http://en.wikipedia.org/wiki/List_of_open_source_software_packages.

Om man söker en öppen motsvarighet till ett stängt program är det enklaste sättet att söka på Wikipedia på det stängda programmet. I artikeln finns sedan oftast en avdelning "See also", var man blir hänvisad till alternativa program. Sök t ex på "MS Publisher". Under "See also" hittar man länken till artikeln "List of desktop publishing software". När man går till den hittar man bl a en avdelning Free/open source med en länk till det öppna programmet Scribus.

Problemet är för det mesta inte att det inte skulle finnas öppna program som motsvarar ungefär det man vill ha utan det finns väldigt många och man vet inte vilket av dem som är det bästa för ens behov. Väldigt ofta kan man hitta artiklar på Wikipedia som jämför olika program av samma typ, vilka är guld värda i sammanhanget. Ett annat tips är att se på versionsnumret. Är det under noll, betyder det att programmet inte anses helt färdig ännu. Det kan nog vara stabilt och funktionsdugligt, men saknar ännu många önskvärda funktioner. Program med högre versionsnummer är alltså troligen bättre än de med lägre nummer. Också kan det löna sig att se på när senaste versionen kom ut. Var det väldigt länge sedan en ny version kom ut, är det troligt att utvecklingen av programmet har stannat och sådana program är det bäst att undvika -- man vill inte vara beroende av ett program som alla andra har övergett.