VirtualBox

En virtualmaskin är ett program som simulerar en dator så att du kan köra ett annat operativsystem innanför det verkliga operativsystemet. T ex kan du installera Windows i en virtualmaskin på en linuxdator -- och tvärtom. Fördelen är att du inte behöver installera det nya operativsystemet på själva datorn och riskera att rådda till ditt egentliga operativsystem. Det är även lätt att ta bort en virtuell maskin när den tjänat sitt syfte. Nackdelen att köra en virtuell maskin är att man har två operativsystem som kräver minnes- och CPU-resurser. Man skall med andra ord ha en bra dator om man vill ha Windows som virtualmaskin på en Windows-dator.

Det finns flera olika program som kan skapa virtualmaskiner. Det program , jag tänker behandla här heter VirtualBox och har den fördelen att det finns en öppen version av programmet. VirtualBox hittas på http://www.virtualbox.org. VirtualBox är inte svårare att installera än vilket annat som helst Windows-program. För Linux brukar det finnas färdigt i repositorierna att ladda ner och installera med pakethanteren. När programmet är installerat väljer man att skapa en ny virtualmaskin och hur stor plats maskinen får ta på hårdskivan. Den "hårdskiva" som virtualmaskinen ser är en enda stor fil, vars storlek du bestämmer själv. För de flesta varianter av Linux behövs väl ungefär 4 GB minimi. Du får även välja hur mycket av arbetsminnet och grafikminnet som virtualmaskinen maximalt får använda. Det är ingen god idé att sätta någon av dem till 100 %. Speciellt Windows kan få problem om minnet tar slut.

När du startar din nya virtualmaskin kommer den att fråga efter installationsmedia. Sådana kan fås för alla Linuxdistributioner. Pröva t ex http://www.ubuntu.com. De kommer i s k iso-form. Dessa filer är en s k avbild som kan skrivas på en CD- eller DVD-skiva. För installation med VirtualBox krävs inte att man bränner avbilderna på skiva utan när VirtualBox frågar efter installationsmedia väljer man bara den iso-fil man vill installera ifrån. Med t ex Ubuntu kan du sedan välja att köra systemet "live", dvs hela operativsystemet laddas till arbetsminnet och ingen hårdskiva rörs. Inte ens den virtuella hårdskivan. Vill du installera systemet permanent som en VM väljer du det alternativet. Går något fel är det bara att ta bort VM och pröva på nytt. Ditt riktiga OS rörs ej.

Virtualmaskiner är alltså ett mycket trevligt sätt att pröva nya operativsystem och se hur de beter sig när man installerar dem utan att vara rädd för att något förstårs på datorn. Vad som troligen inte fungerar i en virtualmaskin är 3D-grafik och extern hårdvara som skrivare och dyligt. internet borde dock fungera.

Några öppna program jag kan rekommendera

Som tidigare nämnt, är floran av öppna program rätt så stor. Det finns tusentals av dem och kvaliteten varierar rätt mycket. Därför vill jag ge några exempel på öppna program av hög kvalitet som är nyttiga för det dagliga livet. Programmen borde finnas för Linux, Windows och Mac.

På http://www.mozilla.org hittar man webbläsaren Mozilla Firefox och e-postklienten Mozilla Thunderbird. Firefox är det som finns kvar av Netscape -- den webbläsare som dominerade i mitten av 90-talet. Netscape blev helt utkonkurrerad av Internet Explorer pga Microsofts genidrag att göra IE gratis. Netscapes motdrag var att gå steget längre och ge ut hela källkoden under det nya namnet Mozilla. Mozilla Firefox är sedan ett lättare och smidigare variant av Mozilla (Varken Mozilla eller Netscape utvecklas längre). Mozilla Firefox är en av de första riktigt framgångsrika öppna programmen. Inte minst pga av sin goda säkerhet och goda användarvänlighet. Firefox har idag ungefär 25 % av marknaden enligt http://www.w3counter.com/globalstats.php. I sammanhanget vill jag gärna rekommendera det fina plugin-programmet Flashblock (https://addons.mozilla.org/en-US/firefox/addon/433), som hindrar att alla flash-komponenter på en webb-sida körs automatiskt och därmed gör webbsurfing betydligt smidigare.

En annat tipps angående Firefox är att den kan fungera som en RSS-läsare. Webbsidor med RSS-funktion, har de fördelen att man kan prenumera på dem via en RSS-läsare, som berättar när något nytt har publicerats på ifrågavarande sida. Denna blogg har en RSS-funktion, som indikeras genom en liten gul symbol med vågor. Placeringen varierar med vilken webbläsare du använder. Den kan t ex vara i andressfältet, eller på balken längs ned. Genom att klicka på den kan man välja hur man vill prenumera på RSS-matningen. I Firefox kan man använda de s k aktiva bokmärkena. Själv använder jag internet-tjänsten Google Reader.

Mozilla Thunderbird är en avancerad, men ändå användarvänlig e-postklient. Den stöder IMAP och POP3, har ett mycket effektivt skärp-postfilter och stöder dessutom kryptering och signering av brev via en plugin.

Jag använder själv väldigt lite office-program, men många andra har använding för sådan. Det mest avancerade öppna office-sviten torde vara OpenOffice.org (http://www.openoffice.org). Sviten innehåller de vanliga delarna av en odffice-svit som ordbehandlare, tabellprogram, ritprogram, presentationsprogram m m. OpenOffice.org förstår OpenDocument format och i viss mån även MS Office format. Själv använder jag OO för att läsa MS Office filer när någon kommer på idén att skicka mig sådana. Vill man ha garanti på att mottagaren enkelt kan läsa dokument man skickar digitalt bör man konvertera dem till PDF-format, vilket OO också klarar.

Vill man ha ett avancerat ritprogram kan GIMP från http//:www.gimp.org rekommenderas. Det lär inte vara lika avancerat som Photoshop, men det torde vara avancerat nog för det mesta en amatör kan tänkas företa sig när han vill rita, redigera foton eller konvertera format på bilder. Vill man ha ett enkelt program att redigera foton, kan jag rekommendera Googles Picasa (som inte är öppet, men nog gratis). Det är enkelt nog att använda för att man faktiskt skall orka redigera sina foton. GIMP har dock mera funktioner.

Hur hittar man öppna program?

När man väl har insett fördelarna med öppna program, inställer sig frågan var man får tag på dem och rätt ofta vad de överhuvud taget heter.

I Linux är det rätt enkelt. Det är bara att gå till pakethanteraren och välja ett program från listan. Helt problemfritt är det dock inte där heller. Oftast finns det fler att välja på och att börja prova alla kanske inte alltid är det mest effektiva sättet.

Det bästa sättet, enligt min erfarenhet, att hitta öppna program (för alla plattformar) är genom Wikipedia (http://en.wikipedia.org). Wikipedia finns på svenska också, men den engelska versionen tenderar att vara mer uppdaterad. En bra sida att börja leta efter öppna program på är sidan

http://en.wikipedia.org/wiki/List_of_open_source_software_packages.

Om man söker en öppen motsvarighet till ett stängt program är det enklaste sättet att söka på Wikipedia på det stängda programmet. I artikeln finns sedan oftast en avdelning "See also", var man blir hänvisad till alternativa program. Sök t ex på "MS Publisher". Under "See also" hittar man länken till artikeln "List of desktop publishing software". När man går till den hittar man bl a en avdelning Free/open source med en länk till det öppna programmet Scribus.

Problemet är för det mesta inte att det inte skulle finnas öppna program som motsvarar ungefär det man vill ha utan det finns väldigt många och man vet inte vilket av dem som är det bästa för ens behov. Väldigt ofta kan man hitta artiklar på Wikipedia som jämför olika program av samma typ, vilka är guld värda i sammanhanget. Ett annat tips är att se på versionsnumret. Är det under noll, betyder det att programmet inte anses helt färdig ännu. Det kan nog vara stabilt och funktionsdugligt, men saknar ännu många önskvärda funktioner. Program med högre versionsnummer är alltså troligen bättre än de med lägre nummer. Också kan det löna sig att se på när senaste versionen kom ut. Var det väldigt länge sedan en ny version kom ut, är det troligt att utvecklingen av programmet har stannat och sådana program är det bäst att undvika -- man vill inte vara beroende av ett program som alla andra har övergett.

Sage 3.0 ute!

Program som Maple, Matlab och Mathematica (s k CAS, Computer Algebra Systems) är mycket bra när man vill göra symboliska beräkningar med en dator. De klarar av att integrera och derivera symboliska uttryck, lösa differentialekvationer, vanliga ekvationer, rita grafer och mycket mera. problemet med dessa nämnda kommersiella program är dock att de kostar flera hundra euro att skaffa. Dock kan jag glädja alla med att det finns ett fullvärdigt alternativ med öppen källkod. Detta program heter Sage och kan laddas ner från http://sagemath.org. Det klarar av det mesta som de andra kommerciella programmen och ibland är det t o m snabbare än de andra på vissa beräkningar.

Utveklingen av Sage började 2005 av William Stein, som idag är associative professor på University of Washington. I dag har han sällskap av många andra utvecklare och utvecklingen går mycket snabbt. En ny version kommer ut ungefär varannan vecka. Förra året kom det ur 60 versioner. I dag kom version 3.0 ut.

Sage går att använda på Linux, Mac och Windows. För Windos används en virtualmaskin, vilket gör installationen aningen mer komplicerad. Detta kommer att förändras i framtiden, då Microsoft har gett finansiellt stöd åt Sage-gruppen för att porta Sage till Windows. Även Google har gett bidrag för Sages utveckling. Vill man inte direkt installera Sage på sin egen dator finns det en möjlighet att använda Sage över internet på Sages hemsida. Man behöver bara skapa sig ett användarnamn och välja ett lösenord -- det hela är helt anonymt. Sen kan man logga in på Sage-servern och göra sina beräkningar, som kan sparas eller laddas ner till den egna datorn för kommande behov.

Den stora fördelen med ett CAS med öppen källkod ur vetenskaplig synvinkel är att alla uträkningar kan granskas ner till kodnivå, vilket inte är möjligt på stängda kommersiella program. Dessa är i princip svarta lådor som tar inmatning och matar ut i andra ändan, utan att man vet vad den gjort däremellan. Med Sage är hela processen öppen för granskning. Därtill kan Sage också använda sig av andra öppna program, som direkt kan implementeras i Sage tack vare principen med öppen källkod. Detta har Sage också gjort och Sage innehåller fler än tio andra program som alla kan styras med gemensam syntax. Passande nog är Sages motto: "Building the car, not reinventing the wheel".

Filformat.wtf - vilket skall man välja?

Säg att du vill börja skriva dagbok på en dator. I vilket format skall du skriva din dagbok i för att det skall vara möjligt ännu om femtio eller kanske hundra år att läsa den?

Helt säker på att det format man väljer är läsbart om femtio år kan man aldrig vara. Ingen vet hur framtiden ser ut. Säkrast är troligen att printa ut allt, men det är ju inte helt praktiskt och kanske inte ens ändamålsenligt för alla sorts dokument. Du kan ju ha en videodagbok. Problemet med långvarig läsbarhet gäller förstås inte bara dagböcker, utan alla sorts filer man sparar i digital form: bilder, musik, filmer, databaser, dokument, med mera, med mera. Projekt Gutenberg,

http://www.gutenberg.org, som strävar efter att digitalisera klassiska böcker och sätta dem på nätet, fritt tillgängliga för alla, har löst problemet genom att spara alla böcker i det enklast möjliga formatet -- vanliga textfiler. Med det formatet är all text i samma storlek och varken fetstil eller kursiv stil är möjligt. Bilder kan man glömma. Det är alltså ett mycket primitivt format, men det gör sannolikheten större för att det skall vara läsbart även i framtiden. För vanliga användare duger oftast inte denna lösning.

Filformat kan delas in i tre olika grupper: kommersiella stängda, kommersiella öppna och icke-kommersiella öppna format. Man kan enkelt säga att kommersiellt stängda format är de man borde undvika, icke-kommerciella öppna format de man borde använda och kommersiella öppna format en bra kompromiss. Problemet med kommersiella stängda format -- som exempelvis .doc och .xls -- är att de är och gör dig beroende av företaget som äger formatet. När företaget slutar stöda formatet eller går i konkurs sitter man i värsta fall med en massa filer man inte kan läsa mera.

Kommersiella öppna format är format som ägs av ett företag, men har gett ut specifikationerna för formatet, så att andra kan göra program som kan läsa formatet eller producera filer i formatet. Exempel på ett kommersiellt öppet format är .pdf. Risken med denna sorts format är att företaget stänger formatet igen eller gör förändringar i formatet som det inte berättar om. Vad gäller pdf-formatet tror jag att denna risk är rätt liten, men det lönar sig förstås alltid att tänka på dessa saker när man väljer sina format.

Icke-kommersiella öppna format har en öppen dokumentation och kan inte stängas. Det är fritt fram för vem som helst att göra program som använder sig av formatet. Detta betyder att om mitt i allt finner att det inte finns något program för din dator-plattform som kan läsa din farmors dagbok, så kan du i värsta fall göra ett läsningsprogram själv -- eller beställa programmet av någon annan. Med ett stängt format är detta inte möjligt utan ägarens tillstånd -- om ägaren ännu ens existerar eller kommer ihåg specifikationerna! Exempel på icke-kommersiella öppna format är Portable Network graphic (.png), Joint Photographic Expert Group (.jpg / .jpeg) ( .mpeg2), eXtensible Markup Language (.xml), Scalable Vector Graphic (.svg) och inte minst OpenDocument-formatet.

Valet av filformat och i förlängningen vilket program man skall använda för större projekt (som t ex dagböcker, arkiv, bild/fotografi-arkiv, musikbibliotek) är alltså av stor vikt. Portabilitet och användarvänlighet är också att tänka på. Har formatet de egenskaper jag vill ha? Att det är lätt att omvandla formatet till andra format är en garanti för att man skall kunna hålla sina filer i ordning.

Mer om ämnet hittas på

http://en.wikibooks.org/wiki/Choosing_The_Right_File_Format/Formats.

Så vad är Linux?

Linux är ett operativsystem, dvs det sköter om och styr hårdvaran på datorn. Program och användaren behöver sen bara bry sig om operativsystemet och inte vad som händer på hårdvarunivå. Linux kommer sen i många olika varianter av vilka några av de populäraste är openSUSE, Ubuntu och Fedora. Det har dock alla något gemensamt. Minns ni Windows 3.1? Först startade man MS-DOS och så med ett kommando startade man sedan själva Windows. På den tiden fungerade Windows endast som en fönsterhanterare och operativsystemet var MS-DOS. För Linux motsvaras MS-DOS av det som kallas Linux-kerneln och är gemensam för alla Linux-varianter. Linux-kerneln är själva operativsystemet. Resten är bara kringutrustning, som gör olika varianter -- eller distributioner, som de brukar kallas -- olika.

Det finns olika fönsterhanterare för Linux. Man kan installera flera om man vill och växla mellan dem. De två populäraste är dock KDE som som kan användas med openSUSE och Kubuntu, som är Ubuntu med KDE. Den andra fönsterhanteraren heter Gnome och är standard på Ubuntu och Fedora. Fönsterhanteraren är alltså det som användaren "ser" av Linux -- det grafiska gränssnittet. Själva Linux ser man inte mycket av om man inte plockar fram en kommandotolkare. Vilket man inte behöver om man inte vill.

Grunden till Linux-kerneln gjordes av Linus Torvalds 1991. På den tiden var han student vid Helsingfors Universitet. Det som gjorde Linux unikt och framgångsrikt var att han gjorde koden öppen och publicerade den på internet. Därvid började andra utveckla Linux och Linux kunde växa snabbt till ett fullvärdigt operativsystem. Idag används Linux på allt från servrar till mobiltelefoner.

Eftersom få kommersiella program ha gjorts för Linux har det varit upp till användarna själva att utvekla egna program, som oftast gjordes öppna. Eftersom denna utvekling har pågått rätt länge, börjar många öppna program t o m vara bättre än deras kommersiella motsvarigheter. I och med att de är öppna kan de distribueras tillsammans med Linux-distributionerna. Så, när man installerar Linux kan man oftast på samma gång välja från en lista på hundratals program som man kan välja att isntallera på samma gång -- helt gratis. Det svåra är för nybörjaren är närmast att veta vad programmen kan göra när namnen är obekanta. Att programmen är öppna gör också att man har kunnat samla alla program på några få servrar från vilka vem som helst kan ladda ner dem och installera automatiskt via några enkla installationsprogram i Linux. I openSUSE kallas det YaST och i Ubuntu Apt-get. De är i princip bara en lista på program på servern som man kryssar för de program man vill installera. Sen laddas de valda programmen ner och installeras. Kan det bli enklare?

En sista allmän sak om Linux som kan vara värd att nämna är förekomsten av s k live-CDn. Dessa är en skild sorts varanter av Linux som man kan ladda ner och bränna på CD-skivor. Alla stora Linux-distributioner har denna möjlighet. När man har bränt sin lice-CD kan man starta datorn med denna och kan då köra Linux direkt från CDn utan att något rörs på datorn eller något installeras. Ett utmärkt sätt att pröva olika Linux-distributioner.

Mer om Linux på Wikipedia.

Vad är "öppna" progam?

De kan vara skäl att för oinvigda reda ut begreppen lite. Med "öppna" program menas program vars källkod är öppen för var och en att läsa och modifiera och distribuera. Det gäller förstås även för programmet i sig själv. Man får ta betalt för att distribuera ett öppet program, men källkoden måste alltid följa med. Om ett program är öppet eller ej, bestäms i praktiken av dess licens. De vanligaste är GPL -- Gnu General Public License -- och LGPL -- Gnu Lesser General Public License. GPL finns sen ännu i tre versioner. Linux anväder version 2. För mer information om öppen källkod rekommenderas http://en.wikipedia.org/wiki/Open_source.

Det kan vara bra att också veta skillnaden mellan "öppna" program och "gratisprogram". Gratisprogram kostar inget och är ofta inget värda. Det är sådana du får på köpet när du köter en skanner eller dyligt. Ofta finns det bättre program på nätet. Exempel på bra gratisprogram är dock Googles programsvit med t ex Picasa, Google Desktop, Google Earth m fl. För en lista, titta här. Öppna program är oftast gratis, men behöver inte vara det.