2000 program för Ubuntu

Det antyds ibland att programutbudet för Linux skulle vara dåligt. När det gäller kommersiella program är det förmodligen sant (jag har inte haft något större behov av att undersöka det kommersiella utbudet). Program som MS Office och PhotoShop är inte designade för Linux och är man beroende av just de programmen till den grad, att de alternativa program som fungerar på Linux inte duger, har man det problematiskt. Faktum är dock att det finns en otroligt rik flora av program för Linux och även om man kan hitta många av dem via Wikipedia och andra sidor på nätet, har det inte funnits någon bra sammanställning på Linux-programmen. Dock hittar man nu en sådan på http://appnr.com, som listar knappt 2000 program för Ubuntu Linux.

Appnr.com listar programmen kategorivis och erbjuder även en kort beskrivning av programmen, vilket kan vara mycket nödvändigt då många -- skärkilt nya användare -- knappast känner till namnen på de flesta program. Har man Synaptic intallerad (standard på Ubuntu) är det även bara att klicka på install-knappen för ett program för att automatiskt ladda ner programmet från Ubuntus servrar (repositorier) och installera det med Synaptic. Även trejdepartsprogram som inte finns på Ubuntus servrar, som t ex Skype, Google Earth och Picasa finns i listan, men med skilda instruktioner om hur de skall installeras.

Det kan kanske nämnas att detta ingalunda är alla program som kan installeras på Ubuntu, utan bara en lista de program som kan räknas som standardprogram för Ubuntu -- de som är lätta att installera (ungefär en knapptryckning i allmänhet) och håller en hög standard.

Historien om Linux och öppen kod i videoform

Kanske en och annan känner till den redan, men The code, som kan hittas på Google Video, är en såpass fin dokumentär att det är värt att speciellt omnämna den. Videon handlar om hur Linux kom till och om hur Richard Stallman före det hade startat rörelsen för öppen källkod. Många av de kända namnen inom öppen-kod-rörelsen, som Richard Stallman, Linus Tordvalds m fl, interjuvas, men trevligt nog även Linus mor och far. Roligt att se är också klippen från finländska TV-nytts inslag från lanseringen av Linux 1.0 13.3.1994. Dokumentären ungefär en timme lång och gjord av Hannu Puttonen från Finland. Språket är engelska, men just denna version har svensk textning.

Vikten av statistik

För alla projekt är det viktigt att kunna avgöra hur framgångsrikt det är. När det gäller programvara är förstås användbarheten ett mått på framgång. Fungerar programvaran för det som den är tänkt till är det en klar framgång i just den användarens ögon. I ett ekonomiskt perspekt mäts framgången i hur många som köper programvaran. Apple och Microsoft kan enkelt se hur många som har köpt deras respektive programvararor och räkna ut hur hur stor marknadsandel de innehar. När det gäller öppna program är antalet användare också ett mycket viktigt mått på framgång, men eftersom få köper t ex den öppna webbläsaren Firefox från butik är det svårt att säga hur många som egentligen använder Firefox eller annan öppen programvara. Firefox kan dessutom laddas ned från många ställen så inte ens Mozillas egen serverstatistik ger hela sanningen. Piratkopiering av kommersiella produkter och det faktum att många köpta versioner av Windows snabbt blir utbytta mot Linux gör att inte heller försäljningsstatistiken inte ger hela sanningen för den faktiska användarstatistiken.

När det gäller operativsystem och webbläsare finns det ett rätt bra sätt att få användarstatistik. Detta genom att alla webbläsare ger de sidor de besöker information om vilken webbläsare, vilket operativsystem och vilken skärmresolution användaren har. Dessutom anger besökarens IP-adress vilket område som besökaren kommer från. Det finns en del tjänster som samlar in denna statistik som Net applications och W3counter men den information de givit ut gratis har varit begränsad. Helt nyligen lanserade dock den tredje av de stora analysföretagen StatCouter.com en gratistjänst där de publicerar sin statistik med fem dagars mellanrum för hela världen och även för varje land och varje kontinent skilt. Denna tjänst hittas på http://gs.statcounter.com.

Om man ser på statistiken för Finland ser man att Mozilla Firefox har med alla versioner sammantaget 50,4% av marknaden, Internet Explorer 41,77%, Safari 3,59%, Opera 3,1 % och Chrome 0,84%. Ser man på de olika versioner skilt (bilden ovan), ser man stora skillnader i användarantalet för helger och vardagar. Folk tenderar att använda Firefox mera hemma och Internet Explorer mera på arbetsplaterna. Speciellt ser man att IE 6.0 har en betydligt större användarandel på vardagarna, vilket med all önskvärd tydlighet visar att hemanvändarna har betydligt enklare att hänga med i utvecklingen än företag med ofta centralstyrd program-policyn. IE 6.0 är som webbläsare en säkerhetsrisk för användaren och den klarar inte av moderna webbstandarder. Till och med Microsoft uppmanar användare att övergå till IE 7.0.

Vad användarandelen för Linux angår, kan man se att den för Finland är 2,45%. För hela världen 0,66%. Ser man på ovannämda W3counter, mäter de Linux marknadsandel till 2,13% för hel världen och Net Applications mäter detsamma till 0,88%, så någonstans i den trakten ligger sanningen. Siffrorna verkar kanske inte vara så stora, men det är ändå miljoner användare, det är frågan om. Det viktigaste är ändå att man kan se att skaran av Linux-användare blir större år för år enligt alla tre webbstatestiktjänster.

Det framgår inte från StatCounters sida från hur många besök och från vilka hemsidor som datat är samlat, så man kan egentligen bara jämföra med de andra likande tjänsterna för att avgöra hur tillförlitlig statistiken är. man ser på en del länders statistik att den varierar kraftigt, vilket är ett säkert tecken på att data mängden är allt för liten för att vara helt tillförlitlig. Ser man t ex på Antarktis är marknadsandelen 100 % för Linux ena dagen, medan nästa ger 100% åt Windows XP.

Det är mycket glädjande att StatCounter nu publicerar sin statistik, vilket kommer att vara en mycket viktig resurs för opensource-rörelsen. Det är personligen mycket glädjande att se att en öppen webbläsare som Firefox innehar en överlägset ledande position i Finland. I Sverige är Firefox konstigt nog inte lite stark, utan IE 7.0 är den ledande. Jag får bara konstatera att vi i Finland tycks vara mer ledande än Sverige när det gäller öppen källkod, men så råkar ju också Linux vara en finländsk uppfinning.

KDE 4.2

Den 27 januari kom senaste versionen av KDE ut med versionsnumret 4.2. KDE har med 4.x-serien under det senaste året blivit helt omgjort från grunden med alla program omskrivna och med helt ny design, som i mitt tycke gör KDE till den mest innovativa skrivbordsmiljön för närvarande.

KDE är alltså en skrivbordsmiljö liksom GNOME. Det kan i detta skede vara skäl att förklara vad en skrivbordsmiljö är. Kort sagt är det den grafiska miljön med skrivbord, fönster och knappar som kallas skrivbordsmiljö. Windows var en skrivbordsmiljö fram till 3.1. Man måste till och med starta den skilt från kommandoraden med "startwin". Nuförtiden startar Windows skrivbordsmiljö automatiskt när du startar datorn och så är systemet i de flesta Linux-systemen också.

Till skillnad från Windows, så kan man i Linux välja mellan flera skrivbordsystem. Det är i praktiken två som dominerar: GNOME och KDE. Ubuntu använder GNOME som standard, medan Kubuntu använder KDE (Kubuntu och Ubuntu är annars precis samma sak). I OpenSUSE och Fedora väljer man själv vilken miljö man vill ha när man installerar. Man kan även installera båda om man har tillräckligt med utrymme på hårdskivan. I Ubuntu installerar man KDE genom att installera paketet kubuntu-desktop. Har man båda miljöerna installerade kan man välja när man loggar in på datorn vilken miljö man vill ha. Praktiskt om man är flera användare med olika smak på samma dator.

Skrivbordsmiljön bestämmer hur skrivbordet ser ut och hur fönstren och alla dess knappar och andra standard-effekter skall se ut. Det är skrivbordsmiljön som gör att allt ser enhetligt ut. KDE och GNOME har var sitt bibliotek som bestämmer utseende på program och dessa bibliotek får sen användas av i princip vilka program som helst för att kunna se ut som ett "KDE-program" eller "GNOME-program". En del program som Firefox gör det inte och sticker lite ut utseendemässigt.

Till KDE- och GNOME-projekten hör en lång lista med program som använder respektive bibliotek. När man installerar något av dem installeras även automatiskt det bibliotek som det beror av. Det vill säga, använder du GNOME och installerar ett KDE-program kommer KDEs bibliotek att installeras och vice versa. Detta är bra att känna till om man har lite utrymme som t ex på en minidator. Programmen som hör till GNOME och KDE har väldigt centrala funktioner som e-post, webbläsning, kontorsprogram bildvisning m m, och har fördelen av att vara väl integrerade i varandra och i respektive skrivbordsmiljö. KDEs program brukar namnges med ett malplacerat K som i Kmail (e-post), Kontakt (samlingsprogram för kalender,e-post och adressböcker m.m.), Konqueror (webbläsare), Amarok (musikspelare), Koffice (kontorssvit) och Kopete (IM-klient) (se längre lista här). GNOME har sin egen familj med program med motsvarande funktioner. Alla program går dock utmärkt att använda i både KDE och GNOME.

KDE 4 bjuder på många nyheter jämfört med föregångaren KDE 3.x. Bland annat har man infört vektorgrafik i stället för bitmap-grafik. Jämför Vista med XP, där motsvarande förändringhar skett. Vektorgrafik betyder att alla fönster och ikoner är helt skalbara. Vill du att Firefox-ikonen täcker halva skrivbordet är det nu helt möjligt. Vidare har man i KDE infört s k kompositeffekter (genomskinliga fönster, fladdrande fönster, uppradning av alla föster förminskade bredvid varandra så att man lätt kan välja mellan dem m m.) som finns även i Vista och Mac OS X. Dock är kompositeffekter faktiskt något som kom först till Linux, utvecklade i ett projekt som hette Compiz av en utvecklare på Novell. Sedan införde Mac OS X dem och sedan kom de även i Vista. I GNOME får man samma effekter, men man måste installera ett skilt program (som är färdigt installerat i Ubuntu) som heter Compiz Fusion. I KDE 4 valde man att integrera effekterna direkt i skrivbordsmiljön. Detta är antagligen en orsak till att KDE tar mindre utrymme än GNOME+CF.

Skrivbordet i KDE 4 är till funktionen helt omgjort så att det inte mera är ett ställe att dumpa ikoner och filer (men man kan nog få tillbaka den traditionella stilen om man vill), på samma sätt som XP. I stället fungerar ytan mera mångsidig som en instrumentpanel med miniprogram av olika sorter. Liknande som de som finns för Mac OS X. De kan visa vädret, tiden, utrymme på hårddisken m m. En speciell skrivbordsapplikation visar innehållet i en valbar mapp och fungerar som det gammalmodiga skrivbordet där du kan dumpa filer. Det fina är att du kan ha många sådana mapp-applikationer samtidigt på skrivbordet.

En annan sak som gör KDE helt unikt bland skrivbordsmiljöer är implementeringen av NEPOMUK. NEPOMUK är ett socialt sematiskt skrivbordssystem och är finansierat av Europeiska unionen. Idén med sematiska skrivbord är att ta tillvara all metadata för alla filer som t ex etiketterna för musikfiler (artist, sångnamn, m m.) och bilder, men också införa möjligheten för användaren att sätta in egna etiketter och kommentarer för godtyckliga filer. Dessa etiketter är sedan sökbara. KDE har ett inbyggt filsökningssystem (Strigi), som indexerar alla filer i hemmappen och skall göra det enkelt och snabbt att hitta filer. Alltså ett liknande system som Google Desktop, men GD förstår sig inte på Nepomuks etiketter (ännu i alla fall). Etiketterna gör det mycket enklare att hitta just de filerna man vill ha eftersom sökmotorn har mer information om filerna att gå efter. Det bör sägas att NEPOMUK och skrivbordsökningen ännu är mycket nya funktioner och inte är helt perfekta i sin funktion ännu, men dock mycket lovande.

Det är onödigt för mig att gå igenom precis allt nytt i KDE 4.2 här, eftersom det absolut bästa sättet är att pröva KDE själv. En mycket utförlig presentation med bilder och videor hittar man här.

Asus Eee PC

För ungefär en månad sedan köpte jag för första gången en dator som kom med Linux färdigt installerat -- en Asus Eee PC 901. Att det numera är möjligt att få datorer med Linux ser jag naturligtvis som något mycket glädjande. De s k mini-datorerna eller netbooks är de första att föra ut Linux till de vanliga användarna, vilket gör det intressant att följa med hur mottagandet blir. Tyvärr har allt för lite statistik över försäljningen och mottagandet publiceras för att man skall kunna bedöma graden av framgång. Hårdvara och Linux-systemen varierar i de olika minidatorerna och jag kan bara berätta här om mina erfarenheter av just min modell, vilka ändå kan vara av allmännt intresse. Inte minst för att just Asus Eee var en av pionjärerna och verkar ha blivit rätt så populär.

Asus Eee PC 901 har Intels Atom 1,6 MHz processor och två SSD-skivor på 4 + 16 GiB. Den har SD-kortläsare, webbkamera, Wlan och Bluetooth. SSD står för Solid State Disk och betyder i praktiken att den i stort sätt inte har rörliga delar i motsats till de traditionella roterande hårdskivorna. Detta betyder att man kan vara betydligt mindre aktsam med att flytta datorn. Går man runt med en vanlig hårdskiva som är igång, går den lätt sönder. SSD är dock dyrare och därför är de ganska små på mini-datorerna. Men större och billigare modeller kommer ut hela tiden. En annan nackdel med SSD lär vara att den har en ändlig livstid. Man kan bara skriva till den ett ändligt antal gånger. Hur länge man kan räkna med att de fungerar har jag inte fått reda på, men man bör ta det i beaktande om man själv intallerar Linux genom att lämna bort Swap-partitionen -- det virtuella minnet i ett Linux-system.

Linux-systemet på Eee är en modifierad Xandros Linux och är väl inget dålligt system, även om det gör sitt bästa för att gömma undan många av Linux många fina egenskaper. Jämför med barnlås på en TV. Användarmiljön är KDE 3.5, men modifierad så att man i stället för det traditionella skrivbordet har skärmstora flikar med ikoner grupperade som "Internet", Kontor osv. Av programmen som är färdigt installerade kan nämnas Firefox, Thunderbird, Skype, OpenOffice, Kontact (e-post, kalender, adressbok mm), Google Picasa, Gwenview (bildhanteringsprogram), Amarok (musikspelare) och Pidgin (IM program för bl a Google Talk och MSN). Det finns även en Asus egen pakethanterare som klarar att installera program från Asus eget repositorium (server), men utbudet där mycket dåligt. Kopete (liknande som Pidgin) fanns där åtminstone. Kommandotolken får man fram genom Ctrl + t och genom kommandot "sudo synaptic" (det behövs inget lösenord för sudo) får man fram en mer avancerad pakethanterare, där man kan lägga till fler repositorier. Hjälp för detta hittar man på http://wiki.eeeuser.com/, som utgör den största communityn på nätet för Eee PC. Via community-baserade repositorier får man ett något större utbud av program. Man får även hjälp på länken ovan att få fram Xandros vanliga skrivbordsmiljö i stället för Asus flikbaserade användarmiljö.

Asus har helt enkelt försökt skapa ett så användarmvänligt system som möjlig -- riktat till Windows-användare. Vi som använt Linux länge ser hur mycket mer man skulle kunna kräva av en sån här dator och dess OS. Det fina med ett färdigt installerat OS är dock förstås att allt (bör) fungera "out-of-the-box". Vilket det i stort sätt gör (Wlan fungerar lite klumpigt). Även 3G-modem (s k dongel) fungerar problemfritt. Bara att plugga i och använda.

Men för min del tyckte jag inte att Asus modifierade Xandros Linux räckte till för min krav, så jag började utreda möjligheten att installera Kubuntu Linux instället. Det visade sig svårt. Inte minst för att det inte finns någon CD-station på datorn, så man måste installera via en USB-sticka. Dock hittade jag Ubuntu Eee, som är anpassat för just Eee PC.

Ubuntu Eee hittas på http://www.ubuntu-eee.com/, och är vanliga Ubuntu, med lite tillägg som anpassar den för Eee PC. Den uppgraderas i samma takt som vanliga Ubuntu och använder samma repositorier plus några som är speciellt för Eee PC. Man har alltså tillgång till hela Ubuntus programutbud -- ett hundratal olika program. Jag kan konstatera att jag med undantag för kortläsaren som krånglar emellanåt har fått all hårdvara att fungera tillfredställande. Det krävdes i endel fall att jag sökte reda på rätt paket att installera i repositorierna, men det var ett överkomligt besvär.

Ubuntu Eee anväder som användarmiljö Gnome, som är modifierad för Eee:s lilla skärm (8,9 tum, 1024 x 600). Liksom Asus modiferade Xandros har Ubuntu Eee skärmstora flikar med ikoner, men de ser bättre designade ut och betydligt snyggare. 3D-accelerationen fungerar och alla dess effekter gör sitt till för att ge ett mycket välpolerat utseende. Men jag vill ändå ha en KDE-miljö, liksom jag har på min andra dator.

Att installera KDE 4.1 är mycket lätt via pakethanteraren Synaptic i Ubuntu Eee, men att avinstallera Gnome och dess fönsterhanterare Metacity var rätt arbetsdrygt eftersom jag måste för hand gå igenom alla hundratals paket och avinstallera dem och fundera om de är viktiga eller ej. Att ha både Gnome och KDE installerade är inget alternativ, eftersom själva Linux är installerat på den 4 GiB stora SSD-enheten. Den 16 GiB vill man naturligtvis ha som hemmapp (home/). 4 GiB är knappt för Linux och alla program, men det räcker till.

Först var alla fönster lite för stora för skärmen (man kan flytta dem genom att hålla ner Alt och dra med musen), men detta problem löste jag genom att minska på fonten i inställningarna för KDE. Efter det ser allt mycket snyggt ut och alla 3D-effekter fungerar problemfritt.

3G-modemet fick jag också att fungera genom att välja New connection --> usb i Knetworkmanager. Man måste dock fylla i operatörens inställningar. Jag hittade dem via Google. För Elisa är de som följer:

Username = rlnet
Password = internet
Preferred connection = 3G preferred
APN host = internet

Sammanfattningsvis är Asus Eee PC en mycket kompetent liten dator som är lätt att ta med eftersom den är liten och väger bara ett drygt kilo. Tangentbordet är kanske i mindre laget för längre skriverier, men man lär sig nog fort använda det. Skärmen är liten, men har man den bara tillräckligt nära kan man fast se på film med den. Jag har prövat. Asus Eee har en rätt stor community på internet, vilket är ett stort plus. Och all hårdvara verkar vara Linux-vänlig, vilket väl är vad man kan vänta sig när den kommer med Linux även om det inte är någon garanti i sig.

OpenOffice.org 3.0

En av de mest avancerade öppna kontorssviterna, OpenOffice.org, har kommit ut med version 3.0. Kontorssviten finns att ladda ner från http://openoffice.org/. Efterfrågan efter en nya versionen är enligt vad som står på sidan så stor att de måste stänga ner alla andra delar än nedladdningssidan för att deras server skall orka med alla nerladdningar. För Linux-anvädare brukar det löna sig att vänta tills den nya versionen kommer till repositorierna, så att den kan hämtas ner automatiskt med programuppdateraren.

OpenOffice.org-sviten består av Writer (textbehandlingsprogram), Calc (kalkylprogram), Impress (presentationsprogram), Base (databasprgoram), Draw (ritprogram) och Math (program för att skriva matematiska formler). OO stöder en stor mängd format, bl a OpenDocument Format och en rad av Microsofts format. OO finns för Windows, Linux, Solaris och nu med version 3.0 även för Mac OS X.

Programinstallation i Linux

Filosofin för hur program hanteras i Linux skiljer sig en hel del från hur program hanteras i Windows och Mac OS X. Detta beror främst på att de flesta program för Linux till skillnad från de flesta Windows- och Mac-program är både öppna och gratis. Öppenheten medger en integration i operativsstemet som helt enkelt inte är möjligt för stängda kommerciella OS.

Eftersom det per definition är fritt fram för vem som helst att redistribuera öppna program har detta lett till att varje Linuxdistribution har kunnat ställa upp ett fåtal servrar där alla program har kunnat samlats. I stället för att användaren för varje program skall behöva minnas programmets hemsida och var där man kan ladda ner programmet, kan användaren bara gå direkt till servern för att leta upp det program användaren vill installera. Dessa servrar kallas repositorier.


I Kubuntu är repositoriera redan färdigt inställda som standard. När man vill installera eller ta bort ett program använder man i Kubuntu programmet Adept-installation. I OpenSUSE heter motsvarande program YaST2, men fungerar enligt samma princip. I Adept-installation ser man listor på alla program som finns tillgängliga på de installerade repositorierna (man kan lägga till flera repositorier efter behag). De program som redan är installerade kommer att vara markerade med ett kryss och de program man vill installera kryssar man i (hur många som helst på en gång). Vill man avinstallera ett eller flera program tar man bara bort kryssen för de programmen. När man gjort färdigt sina val, trycker man på knappen "Verkställ ändringar", varefter de valda programmen kommer att laddas ner automatisk från servern och installeras. Det är fritt fram att göra annat med datorn medan detta sker och datorn behöver mycket sällan startas om efteråt. Det är bara när själva operativsystemet, Linux-kärnan, har ändrats som omstart är nödvändig för att ändringarna skall träda i kraft. Majoriteten av programmen har ingenting med kärnan att göra, vilket också bidrar till att Linux är ett så säkert och stabilt OS.

.deb- och .rpm-filer

Alla program finns dock inte på repositorierna. T ex måste man hämta Skype från Skypes hemsida http://www.skype.com. Där hittar man installationsfiler för de olika varianterna av Linux (Ubuntu (Kubuntu är en variant av Ubuntu), OpenSUSE, Fedora, Debian etc). I allmänhet brukar installationsfilerna del upp sig i tre olika grupper: källkod (source code), .deb- och .rpm-filer. Källkoden är det mest invecklade sättet att använda för att installera program (och bör undvikas om allternativ finns). Det betyder att man själv skall kompilera koden (dvs tolka koden till maskinspråk; man måste alltså ha en kompilator installerad). Dessutom måste man själv se till att alla fil-bibliotek och dyligt som programmet är beroende av finns installerat på ens dator. Den goda nyheten är att man slipper allt detta med .deb och .rpm-filer. Med dessa filer (eller paket som de kallas) sköts allt detta automatiskt. Om några extra fil-bibliotek krävs, kommer dessa automatisk att sökas från repositorierna och installeras.

Deb-filer används av Debian-baserade Linux-varianter som Debian, Ubuntu och Kubuntu. Deb-formaten uppfanns för Debian, men spreds sig till andra distributioner. Red Hat utvecklade sitt eget rpm-foramt ("Red Hat package Manger", sedemera omdöpt till the "RPM Package Manager") som även anammades av Fedora (en version av Red Hat) och OpenSUSE.

Vill man nu installera Skype i Kubuntu, laddar man ner Skyps deb-fil för Ubuntu från Skyps hemsida och klickar på deb-filen. Den kommer då att öppnas med Adept-paketinstalleraren, med vilken man kan installera programmet. För OpenSUSE laddar man ner dess rpm-fil och installerar programmet på motsvarande sätt med YaST. Det enda negativa med att inte ett program som Skype finns färdigt på något repostorium är att man själv måste kolla på respektive programs hemsida om det kommit någon uppdatering. För alla paket som är installerade från repositorierna sker uppdateringskontrollen automatiskt av Adept, som kommer att meddela användaren när nya uppdateringar finns (eller installera dem automatiskt, om man så önskar). Liknande system finns för rpm-filer i t ex OpenSUSE.

OpenSUSE har även kommit på ännu ett enkelt sätt att installera program genom något som kallas "1-click installtion". På sidan http://packages.opensuse-community.org/ kan man söka efter alla program på OpenSUSEs repositorier. För varje träff finns det en knapp där det står "installation". När man trycker på den startar YaST, som ser till att de nödvändiga repositorierna installeras liksom naturligtvis själva programmet. Program som installeras på detta sätt kommer att automatisk uppdateras av systemet, liksom de program man installerade från repositorierna via YaST som beskrevits ovan.

Installation via kommandotolken

I deb-baserade Linuxdistributioner som Ubuntu/Kubuntu och Debian används i kommandotolken programmet apt-get för att installera ett program från repositorierna. Apt-get gör samma sak som Adept gör i grafisk form. För att installera Firefox skriver man bara i konsolen (terminalfönstret)

sudo apt-get install firefox

Kommandot sudo betyder att man kör kommandot med adminitratörsrättigheter (root-rättigheter). Därför kommer lösenord att begäras (Både Adept och YaST kräver alltid administratörens lösenord) och efter det laddas firefox ner och installeras.

I OpenSUSE används på motsvarande sätt programmet Zypper

sudo zypper in firefox

Om man har en deb-fil som man vill istallera gör man det genom att gå till mappen där filen finns och kör kommandot:

sudo dpkg -i paket.deb

där paket.deb är det paket man vill installera. För rpm-filer gör man det genom kommandot

sudo rpm -U paket.rpm

Det finns alltså många sätt att installera program i Linux (alla är inte ens nämnda), varav installationen direkt från repositorierna via Adept eller YaST är absolut att föredra, eftersom man då kan lita på att programmen då automatiskt uppadateras i framtiden. Administratörens lösenord behövs i regel alltid när man skall installera ett program, men detta är en av grundstenarna i den stora säkerheten hos Linux. Inga virus kan installeras av misstag och alla program som är på Linux-distributionernas officiella repositorier är garanterat virusfria -- ännu ett argument för att bara använda de officiella repositorierna.