KDE 4.2

Den 27 januari kom senaste versionen av KDE ut med versionsnumret 4.2. KDE har med 4.x-serien under det senaste året blivit helt omgjort från grunden med alla program omskrivna och med helt ny design, som i mitt tycke gör KDE till den mest innovativa skrivbordsmiljön för närvarande.

KDE är alltså en skrivbordsmiljö liksom GNOME. Det kan i detta skede vara skäl att förklara vad en skrivbordsmiljö är. Kort sagt är det den grafiska miljön med skrivbord, fönster och knappar som kallas skrivbordsmiljö. Windows var en skrivbordsmiljö fram till 3.1. Man måste till och med starta den skilt från kommandoraden med "startwin". Nuförtiden startar Windows skrivbordsmiljö automatiskt när du startar datorn och så är systemet i de flesta Linux-systemen också.

Till skillnad från Windows, så kan man i Linux välja mellan flera skrivbordsystem. Det är i praktiken två som dominerar: GNOME och KDE. Ubuntu använder GNOME som standard, medan Kubuntu använder KDE (Kubuntu och Ubuntu är annars precis samma sak). I OpenSUSE och Fedora väljer man själv vilken miljö man vill ha när man installerar. Man kan även installera båda om man har tillräckligt med utrymme på hårdskivan. I Ubuntu installerar man KDE genom att installera paketet kubuntu-desktop. Har man båda miljöerna installerade kan man välja när man loggar in på datorn vilken miljö man vill ha. Praktiskt om man är flera användare med olika smak på samma dator.

Skrivbordsmiljön bestämmer hur skrivbordet ser ut och hur fönstren och alla dess knappar och andra standard-effekter skall se ut. Det är skrivbordsmiljön som gör att allt ser enhetligt ut. KDE och GNOME har var sitt bibliotek som bestämmer utseende på program och dessa bibliotek får sen användas av i princip vilka program som helst för att kunna se ut som ett "KDE-program" eller "GNOME-program". En del program som Firefox gör det inte och sticker lite ut utseendemässigt.

Till KDE- och GNOME-projekten hör en lång lista med program som använder respektive bibliotek. När man installerar något av dem installeras även automatiskt det bibliotek som det beror av. Det vill säga, använder du GNOME och installerar ett KDE-program kommer KDEs bibliotek att installeras och vice versa. Detta är bra att känna till om man har lite utrymme som t ex på en minidator. Programmen som hör till GNOME och KDE har väldigt centrala funktioner som e-post, webbläsning, kontorsprogram bildvisning m m, och har fördelen av att vara väl integrerade i varandra och i respektive skrivbordsmiljö. KDEs program brukar namnges med ett malplacerat K som i Kmail (e-post), Kontakt (samlingsprogram för kalender,e-post och adressböcker m.m.), Konqueror (webbläsare), Amarok (musikspelare), Koffice (kontorssvit) och Kopete (IM-klient) (se längre lista här). GNOME har sin egen familj med program med motsvarande funktioner. Alla program går dock utmärkt att använda i både KDE och GNOME.

KDE 4 bjuder på många nyheter jämfört med föregångaren KDE 3.x. Bland annat har man infört vektorgrafik i stället för bitmap-grafik. Jämför Vista med XP, där motsvarande förändringhar skett. Vektorgrafik betyder att alla fönster och ikoner är helt skalbara. Vill du att Firefox-ikonen täcker halva skrivbordet är det nu helt möjligt. Vidare har man i KDE infört s k kompositeffekter (genomskinliga fönster, fladdrande fönster, uppradning av alla föster förminskade bredvid varandra så att man lätt kan välja mellan dem m m.) som finns även i Vista och Mac OS X. Dock är kompositeffekter faktiskt något som kom först till Linux, utvecklade i ett projekt som hette Compiz av en utvecklare på Novell. Sedan införde Mac OS X dem och sedan kom de även i Vista. I GNOME får man samma effekter, men man måste installera ett skilt program (som är färdigt installerat i Ubuntu) som heter Compiz Fusion. I KDE 4 valde man att integrera effekterna direkt i skrivbordsmiljön. Detta är antagligen en orsak till att KDE tar mindre utrymme än GNOME+CF.

Skrivbordet i KDE 4 är till funktionen helt omgjort så att det inte mera är ett ställe att dumpa ikoner och filer (men man kan nog få tillbaka den traditionella stilen om man vill), på samma sätt som XP. I stället fungerar ytan mera mångsidig som en instrumentpanel med miniprogram av olika sorter. Liknande som de som finns för Mac OS X. De kan visa vädret, tiden, utrymme på hårddisken m m. En speciell skrivbordsapplikation visar innehållet i en valbar mapp och fungerar som det gammalmodiga skrivbordet där du kan dumpa filer. Det fina är att du kan ha många sådana mapp-applikationer samtidigt på skrivbordet.

En annan sak som gör KDE helt unikt bland skrivbordsmiljöer är implementeringen av NEPOMUK. NEPOMUK är ett socialt sematiskt skrivbordssystem och är finansierat av Europeiska unionen. Idén med sematiska skrivbord är att ta tillvara all metadata för alla filer som t ex etiketterna för musikfiler (artist, sångnamn, m m.) och bilder, men också införa möjligheten för användaren att sätta in egna etiketter och kommentarer för godtyckliga filer. Dessa etiketter är sedan sökbara. KDE har ett inbyggt filsökningssystem (Strigi), som indexerar alla filer i hemmappen och skall göra det enkelt och snabbt att hitta filer. Alltså ett liknande system som Google Desktop, men GD förstår sig inte på Nepomuks etiketter (ännu i alla fall). Etiketterna gör det mycket enklare att hitta just de filerna man vill ha eftersom sökmotorn har mer information om filerna att gå efter. Det bör sägas att NEPOMUK och skrivbordsökningen ännu är mycket nya funktioner och inte är helt perfekta i sin funktion ännu, men dock mycket lovande.

Det är onödigt för mig att gå igenom precis allt nytt i KDE 4.2 här, eftersom det absolut bästa sättet är att pröva KDE själv. En mycket utförlig presentation med bilder och videor hittar man här.